Torsdag - Resan Startar

Efter att ha fyllt vår kära pärla Carina med alla möjliga grejer, lite för mycket grejer, på onsdagskvällen, bar det av mot vårt kommande hemland vid åtta på morgonen. Allt gick prima tills vi kom till Jung och ut på E20 då Carina började kivas lite. Takluckan höll inte tätt och det visselpipliknande ljudet blev bara värre och värre. När vi kom till Halmstad och ljudet blev så högt att vi skrek till varandra men ändå inte hörde vad vi sa, stod vi inte ut längre och silvertejpen åkte fram. Alla på Statoil skrattade åt oss när vi först inte fick upp tanklocket och sen tejpade fast takluckan. ”Det där är nog inte så bra för lacken” påstod damen på macken.

Vi lyckades hamna först i kön till båda färjorna och fick därför vänta. Men först var vi i alla fall! I Tyskland hann vi nästan ända till Hannover innan det blev Stau så då svängde vi av autobahn och hamnade på Ikea, toppen! Köttbullar och hotellsökande eftersom det ändå var dags att övernatta. Efter lite flummande bland alla NJUTA tofflor och GOSA kuddar gick vi tillbaka till bilen och insåg att GPS:en var kaputt när vi för en gångs skull behövde den. Vi körde in i Grossburgwedel för att hitta ett hotell och efter en stund behövde vi stanna till vid vägkanten för att kolla läget. När vi skulle köra vidare var inte Carina riktigt med på noterna och sade inte så vänligt, men väldigt bestämt ifrån! Hon gav ifrån sig ett läskigt dån och vi insåg direkt att något var mycket fel. Vi ett kvarter till första bästa hotell och parkerade på trottoaren. Ut ur bilen, fram med ficklampan, hjärtat i halsgropen och ner på mage. Då insåg vi att hela avgassystemet släpade i marken. PANIK utbröt!

In på hotellrestaurangen och bad den tysk-italienske ägaren om hjälp. I släptåg fick vi också en galen full tysk tant och en vänlig tysk arkitekt. Fylletanten förklarade för oss, i en rasande fart på tyska, att vi skulle behöva bärga bilen, laga hela avgassystemet för en gigantisk summa och vänta i flera dagar på att Carina skulle bli färdig. Ännu mer panik! När den vänlige arkitekten tog över konstaterade han att det inte var så farligt. Han fick tag i en öppen verkstad, trots att klockan var tio, och vi blev lite lugnare. Arkitekten Peter körde före oss och visade vägen till en skum verkstad i ett mörkt område på en bakgård. Vi fick köra i 10 km/h i fem kilometer med varningsblinkers igång. Till vår stora lättnad blev Carina klar på en halvtimma och reparationen gick enbart lös på 30 € istället för de 20 000 kronor som Mikaela ett tag hade befarat. Som tack för all hjälp fick Peter en pizza och vi tog varsin öl för att lugna ner oss.